Något otäckt hände i torsdags. Det hela började med magsmärtor på onsdagskvällen som sedan fortsatte hela natten. På morgonen när jag gick på toa upptäckte jag blod på pappret när jag torkade mig. Fick såklart panik direkt och slängde mig på telefonen för att ringa barnmorskan som inte var till mycket hjälp. Det enda hon sa var att jag skulle avvakta och se om blödningen blev större. Jag som hade panik ville såklart inte höra att jag skulle vänta. Jag hade ont, jag blödde och var så rädd att det hade hänt vår bebis något så jag ringde gynakuten istället och de ordnade en tid till mig lite senare på dagen. Ringde älskling och grät men han var en klippa och lyckades lugna ner mig lite så för att inte tänka för mycket tog jag mig ner i stan för att fixa sista julklappsshoppingen. Det gjorde lite ont och det gick inte så snabbt men tiden gick iallafall. När det närmade sig hämtade underbara Jessie upp mig och följde med till sjukhuset. Är så tacksam för det, tänk så hade det varit ett dåligt besked och jag hade varit ensam.. Dessutom hade vi inte träffats på jättelänge så vi hade mycket att prata om vilket också fördrev tankarna lite. Efter lite väntan fick jag till sist komma in och ta lite prover och sedan in på ultraljud. Tack och lov visade det att alkt såg bra ut. Hjärtat slog fint, där var bra
mängd fostervatten, moderkakan låg där den skulle och livmodertappen var lång och fin. Vilken lättnad det var att höra detta.. De trodde att jag hade någon urinvägsinfektion som gjorde att det kunde blöda lite. Ska ringa min barnmorska på onsdag och kolla provsvaret. Fy vilket skrämskott det var, där ser man hur mycket man redan älskar det lilla livet i magen :-)